mahoglunds

Fredagen den 31 oktober

Jag jobbar ju som de flesta vet i Ånge och har alltså en bit att köra till jobbet. Eftersom jag ännu inte fått på vinterdäcken på min bil och vädret inte var det bästa hade min mor erbjudit sig att låna ut sin bil till mig.Jag var som vanligt ute i sista sekunden, när jag sprintade ner till dem strax efter klockan sex på fredagsmorgonen. Bilen var helt igenisad så jag startade den för att den skulle hinna bli varm medan jag sprang för att mata Ulla och smådjuren. Utanför stallet stod Hubbe som antagligen varit på rymmen hela natten. Jag skyndade med honom  till den övre hagen och när jag matat de andra var jag naturligtvis försenad och hoppade in i bilen, rev i backen och trampade plattan i botten. Särskilt långt kom jag inte för ca en meter bakom hade min kära sambo parkerat min bil (hur skulle jag veta det! :) )och den ståtar nu med en rejäl buckla efter dragkroken i bakdörren. Nåväl, jag tog ett djupt andetag, tackade högre makter att det var min bil som blivit ytterligare tilltuffsad och inte någon annans, och susade till jobbet.

Efter jobbet (jobbar från sju till sex) hade jag superbråttom och massor att göra eftersom jag skulle till Skule på lördagsmorgonen. Robert hade hunnit byta bakdäcken på min bil, så jag hade framdäcken och de på transporten kvar. Bytte på bilen i ett nafs men fick genast problem med däcken till transporten, men efter lite milt våld fick jag det första på plats. När jag som bäst höll på att lossa bultarna på andra sidan kom min far ut och efter en blick på däcken satte han genast stopp för mina bestyr.
- De där däcken kan du inte ha på transporten!
- Varför inte? kontrade jag. 
- Men herregud, titta på dem! För det första är det ett Volvohjul du har satt dit och du har Mercedesfälgar på alla dina transportdäck och för det andra håller aldrig dessa för vikten på släpet! Var har du hittat de här?
- Aha! utropade jag. Inte undra på att jag var tvungen att ta ett par av dina gamla vinterdäck till framhjulen på bilen! Dit skulle jag nog ha haft dessa.
Min far muttrade nåt ohörbart, ruskade på huvudet och fann för gott att avlägsna sig. Jag beslöt mig för att först ta loss sommardäcket jag höll på med och sedan söka rätt på de rätta däcken. Dessvärre slant jag med fälgkorset på den sista bulten och den blev rund. Jag slet fram mobilen och ringde desperat efter min bror, men han såg snabbt att bulten var bortom all räddning. Medan hann mumlade om svetsning eller möjligtvis skära med rondell, steg mitt blodtryck till olämpligt värde. Jag skickade hem honom, slängde mig i bilen och for till min travhästägande granne med förhoppning om att kunna låna hans hästtransport. Han satt bänkad framför TVn och suckade så fort jag visade mig i dörren.
- Är det du din olycka! Vad vill du?
Jag förklarade hetsigt min situation, han suckade ännu en gång och slog ut med armarna.
- Hästtransporten kan du få låna, men då måste du byta till vinterdäck på den. Det har jag inte gjort än.
Nu var det min tur att sucka, men det var bara att gilla läget, så jag tackade för mig, tog transporten och vinterdäcken och for hem. Det gick jättelätt att byta däck, så jag blev snabbt klar. Nu återstod bara att åka på macken och tanka och kolla lufttrycket i däcken. Just som jag for från stallet kom jag på att jag hade plånboken i jackan inne hos mamma och pappa, så jag parkerade framför deras hus för att hämta den. När jag kliver ur bilen ser jag till min fasa kopplet, som de brukar sätta ut sin hund Sune i vid bron, under bakdäcken på min bil. Jag lovar er att mitt hjärta stod still ända tills jag såg honom kika fram mellan bilen och transporten helt oskadd. Tänk om jag hade haft plånboken i bilen och inte stannat och hans koppel fastnat i bilen eller transporten. Jag blir alldeles illamående vid blotta tanken!
Väl på macken (kom fram 6 minuter före stängning!) kikde jag in i finkan och naturligtvis så var mellanväggen borta! De hade väl kört sto och föl i den. Jag tankade, fyllde luft och åkte hem till dem igen. Nu vågade jag inte jaga upp honom igen utan snokade omkring i mörkret på stallbacken tills jag hittade den. För er som aldrig satt tillbaka en mellanvägg på egen hand i en kolsvart hästransport kan jag upplysningsvis tillägga att det var ett jävla slit! Genomsvettig, slutkörd och uppretad for jag hem för att ta in hästarna jag skulle ha med mig och packa lite grejor. Som vanligt började jag backa transporten med bakänden mot stallet för att sedan kunna köra iväg rakt fram på lördagen. Halvvägs på stallbacken börjar transporten trilskas och påskjutsbromsen slog till. Jag svor en lång harang på alla språk jag kan och förbannade alla odugliga påskjutsbromsar och gjorde flera försök att backa på plats. Tiil slut gav jag upp och gick ut för att lägga ett vedträ som stopp vid dragstången (funkar skitbra på dåliga påskjutsbromsar!). Då får jag se garagedomkraften sticka ut bakom däcket på transporten. När jag dragit undan den gick det naturligtvis som en dans att backa!
Resten av kvällen gick faktiskt väldigt smidigt och jag hann med att renskriva och maila iväg ett bidrag till Västenorrlands Körsällskaps medlemstidning Kuskbocken ett par timmar före manusstopp.

Idag fick jag besök av en arbetskamrat, hennes dotter och barnbarn. De ville kika lite på djuren och hade med sig deras minigris Sven-Ragnar, som aldrig hade träffat en annan gris förut för att han skulle få träffa Ulla. Det blev en upplevelse han sent ska glömma! Ulla var ute i sin hage och de gick fram till staketet för att grisarna skulle få hälsa. Ulla blev som förryckt vid blotta åsynen av honom och började sidsteppa som en ilsken katt samtidigt som hon piskade med svansen och tuggade så det smällde i käkarna. Sven-Ragnar glodde först på henne och började sedan också att vända sidan till och piska med svansen. Jag skulle till att säga att detta kanske inte var en sådan god idè, men i samma ögonblick forcerade Ulla staketet och kastade sig över stackars Sven-Ragnar! Som tur var hade hans ägare honom kopplad, så just som Ulla bet tag i hans öra kunde hon rycka undan honom och lyfta upp honom i famnen. Sven-Ragnar skrek som bara en gris kan göra och Ulla grymtade ilsket och såg ut att överväga att hoppa på tjejen i stället. Men jag kastade mig mellan dem och knuffade bort henne och tillsammans med min arbetskamrat fick vi tillbaka henne till hagen.Ulla var så arg och upprörd så hela hon vibrerade, men faktiskt så verkade Sven-Ragnar inte bli alltför chockad. Han fick två rivsår på örat, antagligen efter Ullas framtänder, och några små rispor bredvid örat. Tur att det inte blev värre! Vi avlägsnade skyndsamt Sven-Ragnar ur Ullas närhet och gick för att klappa råttan och marsvinen i stället. Det gick betydligt lugnare
till väga.


                               

Äntligen har jag kommit till skott och anmält mig till körträningen i Skule! Alla roliga händelser ska naturligtvis infalla på mina jobbarhelger, så jag fick ta ut en semesterdag, men förhoppningsvis är det värt det. Jag har kollat vädret till helgen och det ser ut att bli finfint och det känns skönt att veta, eftersom det är en bit att åka. Jag har åkt med hästtransport över Höga Kustenbron i snöoväder en gång och det vill jag aldrig uppleva igen! Jag behöver bara ta med Hubbes rockard eftersom jag ska få låna en vagn till Stellan på plats. Ni som läst om mina bekymmer med resan till Timrå kan nog ana min lättnad!
Stellan, Best Maggan, Isa och Eira har varit på äventyr i eftermiddag och utforskat omgivningarna utanför hagen alldeles på egen hand. Min syster ringde mig på mobilen , när jag var på väg hem från jobbet och var allt annat än road! Elin, Ellen och Olina fick ordentligt med motion efter att ha jagat dem i flera kilometer till fots. De skulle ju dessutom till Ringblomman på träning och övernattning, så samtliga är nog spaka i morgon lagom till de dubbla hopplektioner de ska rida. Jag är ledig i morgon så kanske jag åker ner och kikar lite. Fast först måste jag nog gå runt till grannarna och be om ursäkt för att hästarna slirat runt på deras gräsmattor! Tack och lov så har det vare väldigt lite rymningar i år om man bortser från Hubbe som är lös var och varannan dag. Robert var bekymrad hur han skulle klippa gräset vi satte i slänten runt huset, men Hubbe löste problemet genom att beta jämt och fint på nätterna så gott som hela sommaren.
Ulla har snabbt lärt sig att hon ska sova inne på nätterna och gå ut till sin hage på morgonen. Det gick extra fort att lära henne eftersom hon brunstat i helgen och mer än gärna jagat mig till stallet för att försöka nafsa mig i hälsenan. Nu är hon lugn och gosig igen och kommer när jag ropar. Har nyss kommit in från stallet och hon hade bäddat ner sig och sov som en stock och det ska jag också göra snart. Astrid har varit uppe två nätter i rad och levt rövare. I söndags natt var hon faktiskt jätterolig, när hon stod i fotändan på vår säng och tittade på Hitchcocks "Fåglarna"  och skrek "pippi, pippi" för full hals. Jag hoppas hon sover hela natten och gärna länge i morgon bitti också.

Söndagseftermiddagen bjöd på ett fantastiskt höstväder, så Elin och jag spände Isa för den nya vagnen och körde efter Gissjövägen. Isa var pigg som en lärka och jag blir lika imponerad varje gång över vilken kondis hon har trots att hon har "några" extrakilon att släpa på. Vi stötte på en kvinna efter vägen som ropade efter oss att vi hade en jättefin häst och vi blev superglada. Vi brukar mest bli frågade när hon ska föla, eftersom alla tror att hennes runda mage innehåller ett föl. Jag har henne inne på nätterna med en ynka hötuss, som hon får innan jag går och lägger mig, i ett försök att få ner henne lite i vikt. Men eftersom jag har fri tillgång på hösilage i hagen nu när jag börjat jobba och inte kan portionera maten åt dem, så tokäter hon väl resten av dagen.Det känns så hemskt att "svälta" henne, men hon mår inte bra av att vara så väldigt överviktig heller.Idag har Isa vilat eftersom hon och Elin ska vara med på träning på Ringblomman både på tisdag och onsdag.

I helgen kunde jag för första gången känna Mimmis bebisar genom hennes mage och enligt uppgift ska hon då vara halvvägs in i dräktigheten, vilket betyder ca 5 veckor till. Hoppas allt går bra! Nu ska hon få vitkål och persilja som ska vara bra för dräktiga marsvin. Det är ett fasligt sjå med gårdens alla djur som ska äta en massa olika foder. Jag tror ta mig fasen att mina djur äter bättre än jag gör! Har köpt ett foder till Ulla, som heter Klara och ska vara bra för minigrisar. Ulla är också satt på en aning diet eftersom hon också blivit alltför rund. Hon sover inne i stallet på nätterna och går i sin hage på dagarna. Hon har brunstat i helgen och varit allt annat än trevlig, men det brukar vara över på ett par dagar. Skulle gärna vilja ha en kaninkompis till Ulla, helst en Belgisk jätte eller en Fransk vädur, men efter att Elsa dödade Musse har jag en sådan skräck för att nådot sådant ska hända igen. Vi får väl se hur det går.

Här på gården finns nu 3 marsvin och en råtta. Marsvinshonan Mimmi och hennes partner Musse fick jag av min väninna och "mentor i djurvärlden" Anna-Lena Ödmark. Tyvärr blev den supercharmiga Musse dödad av en hund, men Mimmi klarade sig oskadd och hon väntar nu tillökning. Jag hoppas på minst en Musse junior.  Jag tänkte köpa en kompis till Mimmi på en gång, men blev rekommenderad av marsvinskunniga att avvakta och se om det blev några bebisar och spara en av dessa som sällskap i stället. Råttorna var också två från början men den minsta hanen blev plötsligt svag och dog. Den stora hanen ser mycket ensam ut och måste nog få en ny polare snart. Råttor är verkligen trevliga sällskapsdjur och är alltid nyfikna och helt orädda. Jättecharmiga faktiskt.De två senaste marsvinen kom jag över av en slump här i trakten och de är två jättefina hanar, som jag tog emot innan jag visste att Mimmi var dräktig.

Söndagen den 19 oktober var det tävling i precisionskörning i Timrå arrangerad av Västernorrlands Körsällskap. Jag hade sett fram emot den här tävlingen hur länge som helst och ville fara med både Stellmagg och Hubbe. Kruxet var ju bara att jag ville ha med mig Stellans nya vagn och den hänger man inte var som helst. Hubbes lilla rockard har jag transporterat många mil på biltaket, men den här gör du omöjligt detta med. Jag hade turen att få låna min grannes B- korts lastbil och sedan Robert läst igenom registreringsbeviset och sett att man fick köra en släpvagn med totalvikt 750 kilo på vanligt B körkort, så löste det sig. Dock fick jag tvinga Robert att ringa nästan alla han kände innan vi hittade någon som hade en sån lätt släpvagn. Lastningen av vagnarna gick inte helt problemfritt eftersom Stellans vagn var bredare än släpvagnen. Lösningen blev att ställa rockarden på snedden med skaklarna rätt upp och förankra med en massa spännband. Min stackars ängsliga far tog sig för huvudet och förkunnade att jag kunde säga adjö till mitt körkort om jag gav mig iväg med denna last. Men allt förlöpte väl och flickorna och jag kom fram till Timrå utan vare sig böter eller indraget körkort. Min stora förhoppning är att någon gång i framtiden få råd att köpa en liknande lastbil. Skaffar jag dessutom BE körkort så kan jag ju dra en hästtransport bakom. Så lätt allt skulle bli helt plötsligt!

Hubbe hade ju tjänstgjort på ponnyridning i 4 timmar på lördagen, vilket kanske inte var den allra bästa uppladdningen, men han kämpade väl och vi blev tvåa, slagen med endast en sekund. Stellan skötte sig också bra och blev trea, sex sekunder efter Hubbe. Det är jag supernöjd med, särskilt som det var första gången vi galopperade med den nya vagnen. Nu längtar jag till våren och nästa körsäsong. Måste jaga i gång Anna-Lena Ödmark att komma ut på tävlingar också. Hon som har en sån bra körhäst i Kosmos.

Jag har ju spanat in alla andras fina bloggar och blivit supersugen på att göra en egen och här har ni den. Hoppas ni gillar att läsa den lika mycket som jag gillar att skriva i den.