Kaos!
Måndagen den 26 april
Ojojoj, vilken vecka det har varit!
Börjar med att berätta att vår lilla tjej ska heta Elsa. "Va!", sa min far,"det heter ju hunden!" Nåja, nu älskar jag ju det namnet och hunden kommer ju inte att finnas i vårt liv för evigt.
I torsdags fick min stora åsna Jack ett kolikanfall och vi blev tvugna att ta hit veterinären. Han fick all tänkbar medicin : Vetalgin (kramplösande), B-vitamin och Glukosdropp och blev först jättepigg. men lagom till att jag skulle skulle skjutsa hem Ellen vid tiotiden, blev han sämre igen och lade sig ner. Ellen erbjöd sig att sova i stugan för att kunna kolla honom på natten och följa mig till kliniken på morgonen och även Elin kom. Tack och lov att de gjorde det, för jag hann ändå bara med att sova knappt tre timmar innan det blev dags att lasta och fara. Kruxet var ju dessutom att vi skulle på återbesök på sjukhuset redan kvart i tio, så Ellen och jag for innan kliniken öppnat och Robert kom och hämtade mig där (Astrid var hos Lena under dagen). När vi lastade Jack (Ellen, Elin och jag) slet vi så jävligt för att få på honom att jag trodde jag skulle både svimma och spräcka stygnen. Herregud, vad motsträvig han var! Men ändå snäll, han bara frös och vi fick mer eller mindre lyfta in honom. Hubbe åkte med som sällskap.
Väl nere blev Jack väl omhändertagen av samma gäng som vi hade, när vi var ner med Madicken. Jag lämnade Ellen och for med Robert på sjukhuset med Elsa. Efter hennes läkarundersökning jäktade vi tillbaka till kliniken, men Jack stod uppbunden med dropp så vi hann fara och äta lunch på Frasses (där Ellen och jag suttit ett par veckor tidigare storbölandes medan Madicken avlivades). Väl där ringer de från sjukhuset. De hade glömt att göra Elsas hörseltest! Vi kastade i oss maten och åkte tillbaka dit. Sen full fart tillbaka till kliniken igen och nu var Jack färdigbehandlad och allt såg jättebra ut. Jag hade ju varit rädd för hyperlipemi eftersom han ätit så lite senaste dygnet, men blodprovet visade inget spår av det. Robert hjälpte oss att lasta och han är ju mycket starkare än mig, så det gick faktiskt jättefort. På vägen hem blev jag så djävulskt trött att jag hade varit tvungen att stanna och sova om jag inte haft Ellen som sällskap. Väl hemma visade det sig att Bestmaggan var blockhalt! Tack och lov så är hon helt bra nu.
När vi gjort klart i stallet, skjutsade jag hem Ellen och for hem med Elsa. Robert höll på att byta däck, så jag ammade och kröp ner i sängen för att sova en stund. Efter kanske en halvtimme vaknade jag och trodde att jag höll på att dö i nåt sorts epileptiskt anfall! Jag låg i fosterställning och skakade så jag knappt kunde öppna käkarna, tårarna fullkomligt sprutade och jag kunde helt enkelt inte kliva upp. Det tog nog säkert tio minuter innan jag ens kunde ropa på Robert. Sen steg febern till drygt 40 och jag bara låg som ett kolli och skakade och grät. Jag frös så det gjorde ont ända in i märg och ben fast jag var så febrig. Högra bröstet var som en fotboll och brännhett. Mjölkstockning förstås! Bara tanken på röra vid bröstet än mindre mjölka ur det fick mig nästan panikslagen, men efter nån timme så släppte frossan och jag kunde sätta mig upp i sängen och pumpa ur. Fy faan, vad ont det gjorde!!
Nu mår jag skapligt, men större delen av helgen har jag legat nerbäddad och bara klivit upp för att amma. Astrid sov kvar hos Lena till på lördagen och det var tur för hon är ju så mammig nu och jag hade inte kunnat ägna mig åt henne det minsta.
Ni må tro att jag har fått skäll av min familj att jag inte tar hand om mig nu när jag har en liten bebis, men vad gör man när sånt här händer. Jag kan ju inte låta djuren ligga och dö om de blir sjuka. Men jag hoppas framöver på en lugnare tid utan problem!
Idag har Astrid och jag pysslat med djuren och vi gick på promenad med Penny så hon fick rida. Sen var hon ute en lång stund med tjejerna och fick "borsta fotarna" på hästarna dvs kratsa hovarna, som just nu är det aboslut roligaste hon vet. Det blir nog en riktig hästtjej av henne!
Äntligen! Välkommen bebis!
Så var vi då äntligen fyra i familjen! Lördagen den 17 april klockan 21.21 kom vår lilla bebis till världen. Hon var 51 cm lång och vägde 3455 g och har mörk kalufs. Namnet har vi inte alldeles bestämt, men jag tror jag vet vad jag ska välja.
Värkarna började redan på lördagsmorgonen, när jag var i Stöde med tjejerna. De tränade hoppning för Andrea och jag roade mig med att leka apport med hennes hund. Det gjorde tydligen susen att slänga pinne åt hunden sisådär 100 gånger! På vägen hem sa jag åt tjejerna att jag nog äntligen skulle få åka iväg och så blev det. Strax före klockan två kom vi in på sjukhuset och då hade vi varit till Ljungaverk och lämnat Astrid hos Ulla först.
Jag är jävligt glad att jag var lyckligt ovetande om hur förlossningen skulle bli! Jag har varit så smått kaxig och inbillat mig att jag är så smärttålig att det inte skulle bli så våldsamt. Lurad! Kejsarsnitt är inte så jävla dumt om man bortser ifrån att det tar längre tid innan man får anstränga sig tex rida.
Jag såg ju framför mig hur jag skulle sitta i badkaret på rummet och ta det lugnt. Tjena! Det dröjde inte länge innan jag stod på knä i karet och grät av smärta. Lustgasen (som jag först inte ville ha för att jag tyckte att det var otäckt att bli så yr) vande jag mig vid i ett nafs. Läkaren som skulle ge mig epiduralen, som jag skrek efter, dröjde över trekvart och innan den väl verkade inhalerade jag så mycket att jag "somnade" i nåt slags rus och Robert fick bända loss munstycket ur mina händer. Just den biten innan jag fick epiduralen och den fick effekt var djävulsk! Sen gick väl resten LITE mer smärtfritt. Heder och stor ära till er alla om fött barn utan ryggmärgsbedövning! Ta åt dig Anna!
Jag hade ju hört talas om att ridtjejer och elitidrottare kan bli för vältränade för sitt eget bästa i de nedre regionerna, men jag trodde att det bara var nån slags skröna. Nu vet jag att det är alldeles sant! Barnmorskan sa direkt vid utdrivningskedet att jag var alldeles för muskulös, så hon skulle vara tvungen att klippa upp. Så jävla roligt! Första gången jag hört att det finns nackdelar med att vara bra tränad. Jag ropade åt barnmorskan mellan krystvärkarna "hur fan gör stripporna som är så tränade att de kan skjuta pingisbollar ur underlivet då?!". Hon skrattade högt och sa att dem hade hon då aldrig hört talas om ens, men desto fler hästjejer.
Jag hade ju inte heller tänkt att skrika och svära under förlossningen, men den planen gick helt om intet. Barnmorskorna lärde sig säkert ett par nya svordomar innan jag åkallade såväl Gud som Satan och avslutade med att ropa på mamma. Men vilket lyckorus som infann sig när hon väl kom ut och lades på min mage! Jag har kunnat kliva upp och dansat! Nåja, nästan i alla fall! Idag har jag ont såväl i underliv, rygg (sticket efter epiduralen), bicepsen och till och med näsryggen efter lustgasmasken! Det är lite synd om Robert också, eftersom han har fått nackspärr, stackarn! Ojojoj, så synd det är om karlarna!
Nu ska man ju ut ifrån förlossningen redan efter sex timmar, men vi fick ligga kvar ett par timmar till eftersom det var mitt i natten, och efter undersökningen och frukost for vi hem. Vi kom hem strax före tio och tanken var ju att jag skulle uppdatera min blogg redan i går, men jag var så jävla trött så jag orkade inte. Sen har jag ju fortfarande en del problem med att sitta framför datorn.
Astrid gillar i alla fall sin lillasyster eller bebissyster som hon säger och skäller på mig att jag ska ta upp henne om hon gnäller det minsta. Hittills har den lilla i alla fall sovit och ätit kanonbra och sov 5 timmar i sträck redan första natten hemma. I morgon förmiddag ska vi tillbaka till Sundsvall på återbesök.
Så här ser underverket ut! Vem är hon lik?
Ingenting!
Som ni kanske förstår så har inte vår bebis kommit till världen än. Jag är väl medveten om att tiden inte ens är ute än, men jag vill INTE vänta längre nu. Var till barnmorskan på koll igår och allt såg bra ut (för en gång skull!). Känner mig väldigt "pigg" just nu om man jämför med hur det har varit tidigare under graviditeten även om allt är så besvärligt att utföra. Slog nästan knut på mig själv i duschen i går, när jag skulle försöka mig på att slipa fötterna och raka benen. Längtar till jag kan böja mig rakt ner och plocka upp saker. Nu är det enklare att gå ner på knä.
Lägger in en bild på Stellan från i måndags. Notera att jag till och med tog den gamla rockarden utan fjädring för att skaka ut bebisen, men ICKE.
Astrid är just nu galet förtjust i att vara på dagis och börjar tjata om att fara tillbaka redan när vi åker därifrån på eftermiddagen. Tror att hon kommer att tycka det är tråkigt nu sen när hon får vara där så lite. Jag tycker det vore bättre att man själv fick välja hur mycket de skulle vara på dagis även när man är föräldraledig med mindre syskon. Sen är det väl olika från barn till barn förstås, men Astrid älskar att busa och leka med jämngamla barn och avgudar sina fröknar.
Planerar att vara med på hästevenemanget på medeltidsmarknaden i Kälen på midsommar och har kollat lite på olika hemsidor på kläder. Har hittat dessa som jag tycker var skapligt pris på, dock kan klänningarna ha för liten vidd för att kunna rida i;
Sen gäller det förstås att tappa alla graviditetskilon så jag kommer i dem! Hoppas att jag tappar lika fort som med Astrid. Då gick jag ner 13 kilo de första 13 dagarna, men jag hade förstås gått upp mer då också. Nu har jag ju "bara" gått upp så mycket totalt.
I helgen har tjejerna träning först i morgon och sen tävling i Ånge på söndag, så de hoppas förstås på att bebisen ligger kvar i magen till efter det, så jag kan skjutsa. Vi får väl se!
Inget än!
Verkade Stellans hovar plus att jag körde honom en sväng, allt för att starta i gång bebisen, men hon visar inga som helst tecken på att vilja komma ut. Det enda som hände var att jag fick ont i svanken!
Fick Daisys sadel idag och jösses, vilket fint skick det var på den! Ser helt oanvänd ut. Den passar väldigt bra på Jack också, så det blir till att försöka få tag i en till. Minst! För Olina vill ha en till Afrodite också, men då måste bomvidden vara lite bredare.
Börjar tro att jag har småfolk i stallet, eftersom vi har hittat kaninerna tillsammans två gånger på bara ett par dagar. Första gången var båda inne i Fia-Lottas bur och och luckan upptill var öppen, sen idag var luckan på sidan öppen och båda sprang lösa i boxen. De lär ju säkert haft roligt!
Jag har Supernaturalabstinens och sitter och söker på nätet efter scener från nya säsongen. Hittade några snuttar som gjorde mig upprörd! Jag trodde ju att Dean och Jo skulle få ihop det, men icke! Tragiskt! Och kvällen före har Jo avspisat Deans inviter under förevändning att hon vill ha sin självaktning kvar! Fnys! Dåre! Sista natten på jorden med Dean Winchester, vem behöver ha självaktning!
http://www.youtube.com/watch?v=RKrDly2JhUQ&feature=related
Nej, om man skulle springa några kilometer på löpbandet kanske och se vad som händer?! Å andra sidan stukar man väl kanske nån vrist med den här extravikten att släpa på. Bäst att avstå!
I väntans tider
Fredagen den 9 april
Nu får bebisen komma tycker jag! Det här är verkligen inte roligt! Bara att ta på sig sockarna är ett helt projekt och ska jag ta upp nåt från golvet får jag gå ner på knä. Har många förvärkar på nätterna, men så fort jag kliver upp och rör mig blir det bättre. Sammandragningarna är betydligt värre och de kan överraska mig lite när som helst. Jag har ju moderkakan fram i magen på vänstra sidan och bebisen ligger på högra sidan med fötterna mot vänster, så jag blir alldeles fyrkantig när det drar ihop sig. För att inte tala om vad jag längtar till att få äta ordentligt. Nu är det nästan så att jag får välja om jag ska äta eller dricka för båda delarna finns det inte riktigt plats för. 13 kilo har jag lagt på mig och det känns som man är enorm, men det är massor med folk som säger "ska du ha barn nu? Du är ju inte stor alls!". Skitkul att höra! Tror de att jag ser ut så här i vanliga fall?! Hmm!
Nu är Jack i alla fall min! Betalade för honom i onsdags, så nu äger jag honom på riktigt. Känns skönt att liksom inte bara "låna" honom. Firade med att köpa ett nytt träns till honom, när jag var ner till Sundsvall med Ellen på en blixtvisit i onsdags, men det blev ett fiasko. Jag var skeptisk till huruvida nosgrimman skulle passa, men Ellen fick det runt huvudet, så hon var övertygad om att det skulle gå vägen. Jo tjena, fattas väl en decimeter i alla fall! Han har stort huvud den grabben. Faktiskt en aning större än Stellmagg. Pannbandet måste ju också vara rejält tilltaget för hans enorma öron.
Sista bilden på Jack och Madicken tillsammans.
Har köpt en sadel till Daisy på Blocket, som borde komma med bussgods idag. Jag vill ha brun utrustning till henne och lyckades hitta en brun Griffinsadel till jättebra pris. Kommer nog att bli skitsnygg ihop med hennes bruna glitterträns. "Pimp my Donkey!"
Har även hittat en jätteläcker ponnysadel på nätet, som jag bara måste köpa till Astrid:
Läcker eller hur?
Men jag har inte bara köpt. Har sålt en sadel också, så jag har faktiskt fått in några kronor. Men visst blir det lite dötid vid datorn (tradera, blocket!) nu när man knappt kan röra sig.
Påsk
Vilket härligt väder det blev idag! Vi har grillat hamburgare på altanen tillsammans med Tomas och Anna och deras barn. Sen satt Anna och jag i solen medan barnen lekte och Robert och Tomas snickrade. Känns verkligen att våren är på väg!
Nu har Penny tyvärr blivit ordentligt halt på höger framben och jag hoppas att det inte är något allvarligt. Det finns ingen svullnad eller värme och hon reagerar inte på att jag böjer och känner, så jag hoppas att det är något som går över. Kanske har hon halkat på någon isfläck i hagen. Daisy blev ju halt på liknande vis strax före åsneutställningen i fjol och hon blev ju fort bra igen av sig själv.
Jag skjutsade ju Olina till Bräcke på tävling i fredags och det gick väl skapligt. Filmer finns att beskåda på Olinas blogg.
Jag har mest bara vilat varje dag i nåt slags försök att läka ihop min muskelblödning, så jag tycker faktiskt att jag är lite bättre nu.Hoppas det hinner bli ännu bättre innan det är dags. Men man blir ju knäpp i huvudet av att bara slappa hela tiden! Ser verkligen fram emot att inom en snar framtid kunna börja arbeta hårt med kroppen igen! Trodde väl aldrig att man skulle se fram emot att få bära vatten och liknande, men det gör jag faktiskt.
Sjukhusbesök
Fick göra ett besök på Sundsvalls sjukhus idag, eftersom jag i går fick så vansinnigt ont i ärret från kejsarsnittet från Astrids födelse. Jag trodde att jag minst fått ett inre bråck eller nåt liknande, eftersom jag inte ens kunde vända mig i sängen i natt. Men tydligen har jag fått en blödning i muskulaturen vid ärret och det var tydligen bara att bita ihop, eftersom det var smärtsamt men ofarligt. Jag var tvungen att fråga om det inte skulle göra väldigt ont där, när jag väl får värkar och jo, det skulle nog kännas sa barnmorskan. Ser mer och mer fram emot förlossningen! INTE! Hon tröstade mig med att jag skulle få epidural som skulle lindra. Tack för det! Dessutom lämnade jag ett urinprov som itydligen nte verkade bra, men det får jag veta resultatet av senare. Blir nog bara två barn i den här familjen! Längtar så otroligt mycket tills jag blir mitt gamla goda jag igen. Känner mig som en jäkla vekling som knappt kan ta hand om mig själv!
Astrid kunde ta sin spruta i alla fall, eftersom hon bara var förkyld och inte febrig, men samma kväll fick hon feber och blev riktigt risig. Tack och lov var det nog bara en biverkning av sprutan och hon var pigg dagen därpå.
I morgon ska jag skjutsa Olina till Bräcke på hopptävling och det blir nog den sista "längre" bilkörningen jag gör. Och jag kommer inte att lyfta ett finger för att hjälpa till. Jag ska sitta på läktaren och titta. Det får räcka.
