mahoglunds

Torsdagen den 4 december

 

Så många veckor som jag kämpat med att genomföra detta inlägg!

 

Min fina Stellmagg finns inte mer.

Måndagen den 26 augusti, när i var ute på en körtur med den nya maratonvagnen, bröt han nacken i en kollision med en husbil och avled omedelbart. Jag väljer att inte gå in på detaljer kring olyckan då det smärtar mig alltför mycket, men jag tappade greppet om ena tömmen och då jag fumlade för att ta den, drog jag lite mer i den ena tömmen, så Stellmagg svängde ut. Jag har påbörjat det här inlägget så många gånger, men aldrig klarat av att slutföra det! Jag är så tyngd av enorm skuld och en fruktansvärd sorg och saknad! Den helt förkrossande känsla jag kände, när jag satt på vägen med händerna på hans kropp och insåg att jag förorsakat hans död är nåt man inte kan förklara. Det var en stor bit av mig som dog med honom där på vägen. Det liv jag tidigare haft med hästar och djur kommer aldrig att bli mer än en spillra av vad som varit. 

Det var så långt ifrån det avslut på vår tid tillsammans, som jag nånsin kunnat tänka mig. Vi skulle ju ha så många fina år tillsammans! Astrid och Elsa skulle ju få lära sig rida "riktigt" på den här underbara hästen. Jag jobbade ju på gården där Stellmagg föddes, så han har funnits där mer än halva mitt liv och 17 år var han bara min. 

Du underbara barnridnings-, hopp-, dressyr-, bruksridnings-, turridnings-, kör- och riddarhäst! Det är ett stort tomrum du lämnar efter dig!

Tack för alla fina stunder du givit oss! Älskade vän!