En dag man inte glömmer i första taget
Söndagen den 20 maj
Körtävlingen på Lindberga blev en dag jag ALDRIG kommer att glömma! Precis allt som kunde gå fel gjorde det! Det började redan när vi lastat och skulle fara från gården. Lastbilen tyckte det var för kallt och ville inte starta utan motorvärmare, så medan den satt i åkte jag till macken för att tanka diesel i en dunk, eftersom det var nästan tomt i tanken. Väl där så krånglade dieselpumpen å det grövsta och det var först efter flera försök som jag lyckades få i diesel för 90 kronor, sen la pumpen av. När lastbilen var tankad och vi körde ut på E14 ringde Ellen, som åkt i förväg med hästtransporten. "Hela jävla sitsen på vagnen är borta!" skrek hon och med vagnen menade hon min maratonrockard som vi körd ner dagen före. Jag höll bokstavligen på att få hjärtslag! Dynan på sätet är löstagbart (NU vet jag det!) och antingen hade nån stulit den eller så hade den lossnat på vägen ner utan att vi såg det, eftersom vi bara hakade av släpvagnen den stod på och lämnade allt. När Ellen lagt på ringde Hanna som också skulle tävla och frågade efter vägen. Hon hade kört ända till Stöde, vilket är alldeles för långt, så jag lovade henne att stanna och invänta henne för att visa vägen. Stressad som jag var körde jag sen en aning oförsiktigt och på lilla vägen från Ede skola lyckades jag haka i toppen av en nedfallen tall, som hängde ut en bit över vägen, mellan hytten och skåpet på lastbilen. Två meter av toppen hade vi med oss ner till ridbanan!
Körtävlingen på Lindberga blev en dag jag ALDRIG kommer att glömma! Precis allt som kunde gå fel gjorde det! Det började redan när vi lastat och skulle fara från gården. Lastbilen tyckte det var för kallt och ville inte starta utan motorvärmare, så medan den satt i åkte jag till macken för att tanka diesel i en dunk, eftersom det var nästan tomt i tanken. Väl där så krånglade dieselpumpen å det grövsta och det var först efter flera försök som jag lyckades få i diesel för 90 kronor, sen la pumpen av. När lastbilen var tankad och vi körde ut på E14 ringde Ellen, som åkt i förväg med hästtransporten. "Hela jävla sitsen på vagnen är borta!" skrek hon och med vagnen menade hon min maratonrockard som vi körd ner dagen före. Jag höll bokstavligen på att få hjärtslag! Dynan på sätet är löstagbart (NU vet jag det!) och antingen hade nån stulit den eller så hade den lossnat på vägen ner utan att vi såg det, eftersom vi bara hakade av släpvagnen den stod på och lämnade allt. När Ellen lagt på ringde Hanna som också skulle tävla och frågade efter vägen. Hon hade kört ända till Stöde, vilket är alldeles för långt, så jag lovade henne att stanna och invänta henne för att visa vägen. Stressad som jag var körde jag sen en aning oförsiktigt och på lilla vägen från Ede skola lyckades jag haka i toppen av en nedfallen tall, som hängde ut en bit över vägen, mellan hytten och skåpet på lastbilen. Två meter av toppen hade vi med oss ner till ridbanan!
Vad gäller sätet hade jag en sån tur att det kom en tjej med en likadan vagn som min och hon var så snäll att jag fick låna hennes säte. I precisionen rev jag en kona med Stellan redan i grunden, så då bestämde jag mig för att testa att köra så fort jag kunde i omkörningen och Stellan gick jättebra i mestadels full galopp. Vi rev dock där också, men tiden blev snabbast med 13 sekunder till godo. Bestmaggan var lite "ostabil" mellan tömmarna, men gick felfri i grunden och rev först i omkörningen, vilket helt var mitt fel då jag borde kört långsammare då jag kände att hon inte gick stabilt. Nåja, mina hästar skötte sig bra, de rår inte för hur jag väljer att köra.
Bruksridningen gick bättre. Jag startade bara Stellan där, Carola red Bestmaggan, och jag blev delad etta.
På vägen hem körde Ellen före med transporten och jag tog lastbilen med släpet och vagnen. När jag hade ca 1,5 kilometer hem small det till i motorn och ett vansinnigt bankade hördes. Jag stannade direkt och det visade sig att det sprutade olja ut på vägen. Kort sagt, motorbyte kommer att behövas! Robert fick bogsera hem mig med traktor och Ellen kom och tog släpvagnen. Ellen hade förresten backat mindre bra när hon kom hem, så hon hade skadat kofångaren på bilen och krökt veven till stödhjulet på transporten!
Fick jag med allt? Nej, jag hade ju lovat ta med min lätta rockard till Hanna, men det glömde jag förstås. Hon fick dock låna av Anna-Lena Ödmark. Och maratonrockardens sits är ännu ej återfunnen trots många turer längs färdvägen. Vete väl fan var den tog vägen!
Kommentarer
Trackback
