Varför utsätter man sig?
Onsdagen den 24 mars
Hur ofta tänker man inte att man skulle egentligen inte ha något djur överhuvudtaget, eftersom man förr eller senare mister dem? Ännu jobbigare är det när man är tvungen att ta beslutet om avlivning och se till att det blir genomfört. Likt förbannat kan man inte sluta skaffa och enagera sig i djur av alla de slag! Är det nåt slags masochistiskt drag? Det fullkomligt slukar pengar och tid och orsakar ju som sagt med jämna mellanrum fruktansvärd vånda. Fast de där underbara stunderna, när allt är bra och man verkligen kan njuta det väger nog upp allting.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sova i måndags natt, men jag somnade när jag skulle sova ner Astrid. Jag var sen ner till Robert, som arbetade vid datorn, och vinglade omkring och yrade på, men sen gick jag upp och föll mer eller mindre i medvetslöshet. Det måste minst vara ett halvår sen jag sov så hårt och så länge! Ändå sov jag tre timmar på dan på tisdagen efter att jag skjutsat Astrid på dagis. Allt vakande och grejande med Madicken i helgen brände nog varenda gnutta energi jag hade. Nu känner jag mig lite starkare/piggare i alla fall.
Var till BVC i går och nu visade det sig att jag har nåt slags streptokocker som gör att jag ska behandlas med dropp under förlossningen för att inte smitta barnet. Som att det inte räckte med alla problem sen förut!? Dock är det väl inget farligt utan nåt som görs för säkerhets skull och som beror på alla infektioner jag haft.
Några fler bilder ur "Madickenarkivet" som jag snörvlat mig igenom de senaste dagarna:
Hur ofta tänker man inte att man skulle egentligen inte ha något djur överhuvudtaget, eftersom man förr eller senare mister dem? Ännu jobbigare är det när man är tvungen att ta beslutet om avlivning och se till att det blir genomfört. Likt förbannat kan man inte sluta skaffa och enagera sig i djur av alla de slag! Är det nåt slags masochistiskt drag? Det fullkomligt slukar pengar och tid och orsakar ju som sagt med jämna mellanrum fruktansvärd vånda. Fast de där underbara stunderna, när allt är bra och man verkligen kan njuta det väger nog upp allting.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sova i måndags natt, men jag somnade när jag skulle sova ner Astrid. Jag var sen ner till Robert, som arbetade vid datorn, och vinglade omkring och yrade på, men sen gick jag upp och föll mer eller mindre i medvetslöshet. Det måste minst vara ett halvår sen jag sov så hårt och så länge! Ändå sov jag tre timmar på dan på tisdagen efter att jag skjutsat Astrid på dagis. Allt vakande och grejande med Madicken i helgen brände nog varenda gnutta energi jag hade. Nu känner jag mig lite starkare/piggare i alla fall.
Var till BVC i går och nu visade det sig att jag har nåt slags streptokocker som gör att jag ska behandlas med dropp under förlossningen för att inte smitta barnet. Som att det inte räckte med alla problem sen förut!? Dock är det väl inget farligt utan nåt som görs för säkerhets skull och som beror på alla infektioner jag haft.
Några fler bilder ur "Madickenarkivet" som jag snörvlat mig igenom de senaste dagarna:
Kommentarer
Postat av: Karina
Jag har haft GBS med båda mina barn. Det är inget farligt och tydligen så har alla det mer eller mindre på nåt vis.
Trackback
