mahoglunds

Måndagen den 22 mars.

Strax efter halv ett vandrade Madicken över till de evigt gröna ängarna.

Ellen och jag körde in henne till kliniken i Sundsvall i morse, men hennes värden och tillstånd var allt för dåliga. Hennes magsäck var överfull och det fullkomligt forsade ut, när de slangade henne och det var ett tecken på att det verkligen var illa, så i samråd med veterinären beslöt vi oss att avliva henne. Personalen var verkligen kanon och lämnade oss ensamma en stund för att ta farväl.  Vi lämnade kliniken storgråtande under själva avlivningen och de lät Penny stå hos henne tills vi kom tillbaka. Det är viktigt framför allt hos åsnor eftersom en av de vanligaste orsakerna till just hyperlipemi är att skiljas från sin kompis. Hon verkar ha tagit det bra även om hon skriade lite och sökte i hagen när hon kom hem.

Det här var i särklass något av de svåraste jag gjort. Som jag har slitit och knappt sovit och allt var ändå helt otillräckligt. Sen drabbas man ju av de här hemska tankarna att hon kanske borde ha avlivats tidigare för att slippa plågas. Men hur ska man veta? Nu är det i alla fall över även om jag kan garantera att jag kommer att tillbringa natten storgråtandes i soffan.




    

 

 

Jag tror att ingen som känt den här goåsnan kommer att glömma henne!
Hej då Madicken!