Kaos!

Måndagen den 26 april

Ojojoj, vilken vecka det har varit!

Börjar med att berätta att vår lilla tjej ska heta Elsa. "Va!", sa min far,"det heter ju hunden!" Nåja, nu älskar jag ju det namnet och hunden kommer ju inte att finnas i vårt liv för evigt.

I torsdags fick min stora åsna Jack ett kolikanfall och vi blev tvugna att ta hit veterinären. Han fick all tänkbar medicin : Vetalgin (kramplösande), B-vitamin och Glukosdropp och blev först jättepigg. men lagom till att jag skulle skulle skjutsa hem Ellen vid tiotiden, blev han sämre igen och lade sig ner. Ellen erbjöd sig att sova i stugan  för att kunna kolla honom på natten och följa mig till kliniken på morgonen och även Elin kom. Tack och lov att de gjorde det, för jag hann ändå bara med att sova knappt tre timmar innan det blev dags att lasta och fara. Kruxet var ju dessutom att vi skulle på återbesök på sjukhuset redan kvart i tio, så Ellen och jag for innan kliniken öppnat och Robert kom och hämtade mig där (Astrid var hos Lena under dagen). När vi lastade Jack (Ellen, Elin och jag) slet vi så jävligt för att få på honom att jag trodde jag skulle både svimma och spräcka stygnen. Herregud, vad motsträvig han var! Men ändå snäll, han bara frös och vi fick mer eller mindre lyfta in honom. Hubbe åkte med som sällskap.
Väl nere blev Jack väl omhändertagen av samma gäng som vi hade, när vi var ner med Madicken. Jag lämnade Ellen och for med Robert på sjukhuset med Elsa. Efter hennes läkarundersökning jäktade vi tillbaka till kliniken, men Jack stod uppbunden med dropp så vi hann fara och äta lunch på Frasses (där Ellen och jag suttit ett par veckor tidigare storbölandes medan Madicken avlivades). Väl där ringer de från sjukhuset. De hade glömt att göra Elsas hörseltest! Vi kastade i oss maten och åkte tillbaka dit. Sen full fart tillbaka till kliniken igen och nu var Jack färdigbehandlad och allt såg jättebra ut. Jag hade ju varit rädd för hyperlipemi eftersom han ätit så lite senaste dygnet, men blodprovet visade inget spår av det. Robert hjälpte oss att lasta och han är ju mycket starkare än mig, så det gick faktiskt jättefort. På vägen hem blev jag så djävulskt trött att jag hade varit tvungen att stanna och sova om jag inte haft Ellen som sällskap. Väl hemma visade det sig att Bestmaggan var blockhalt! Tack och lov så är hon helt bra nu.
När vi gjort klart i stallet, skjutsade jag hem Ellen och for hem med Elsa. Robert höll på att byta däck, så jag ammade och kröp ner i sängen för att sova en stund. Efter kanske en halvtimme vaknade jag och trodde att jag höll på att dö i nåt sorts epileptiskt anfall! Jag låg i fosterställning och skakade så jag knappt kunde öppna käkarna, tårarna fullkomligt sprutade och jag kunde helt enkelt inte kliva upp. Det tog nog säkert tio minuter innan jag ens kunde ropa på Robert. Sen steg febern till drygt 40 och jag bara låg som ett kolli och skakade och grät. Jag frös så det gjorde ont ända in i märg och ben fast jag var så febrig. Högra bröstet var som en fotboll och brännhett. Mjölkstockning förstås! Bara tanken på röra vid bröstet än mindre mjölka ur det fick mig nästan panikslagen, men efter nån timme så släppte frossan och jag kunde sätta mig upp i sängen och pumpa ur. Fy faan, vad ont det gjorde!!
Nu mår jag skapligt, men större delen av helgen har jag legat nerbäddad och bara klivit upp för att amma. Astrid sov kvar hos Lena till på lördagen och det var tur för hon är ju så mammig nu och jag hade inte kunnat ägna mig åt henne det minsta.
Ni må tro att jag har fått skäll av min familj att jag inte tar hand om mig nu när jag har en liten bebis, men vad gör man när sånt här händer. Jag kan ju inte låta djuren ligga och dö om de blir sjuka. Men jag hoppas framöver på en lugnare tid utan problem!

Idag har Astrid och jag pysslat med djuren och vi gick på promenad med Penny så hon fick rida. Sen var hon ute en lång stund med tjejerna och fick "borsta fotarna" på hästarna dvs kratsa hovarna, som just nu är det aboslut roligaste hon vet. Det blir nog en riktig hästtjej av henne!






Trackback
RSS 2.0