mahoglunds

Måndagen den 23 februari

Som många kanske anat kom så Lakritz hit till gården. Jag gruvade mig så hemskt för att tala med min familj om saken att jag helt enkelt lät bli! Jag hämtade henne i fredags efter jobbet och hon fick åka ibagageutrymmet i min 245:a. Det verkade på henne som hon hade gjort det hur många gånger som helst för hon stod helt lugnt. För något år sedan sydde jag om grimman som Madicken haft och gav den till Lindberga för att Lakritz skulle ha den och den satt perfekt. Maria har tränat henne att bli ledd, så hon går hur fint som helst. Jag har inte släppt henne in till åsnorna, men vi har gått på promenad varje dag och hälsat på djuren här. Ulla och Lakritz är bittra fiender, så de kan knappast gå tillsammans. När Lakritz är lös i stallet och tittar över boxdörren in till Ulla, så blir Ulla helt vansinnig och kastar sig fram som en vildhund och gläfser så saliven sprutar, varpå Lakritz stångar i dörren så det dånar. Jag har trimmat Lakritz päls (för hand med en sax vilket gav mig sår på fingrarna av brännblåsor) och kastade in en tuss till Ulla. Hon frustade av ilska och högg i den och trampade vildsinnt på den.
Apropå min familjs reaktion på Lakritz så tog Robert det förvånansvärt bra, när han upptäckte henne idag, när vi var in en sväng i stallet med Astrid för att ge Ulla några äpplen. Lakritz reste sig på bakbenen och kikade över boxkanten, när vi kom in och det enda han sa var:
- Va fan är det där!?
- Ett får, sa jag.
- Ska det vara här?
- Japp!
- Vet din mamma och pappa om det?
- Näpp!
- Vad glada de ska bli! fnös han ironiskt.
- Mycket troligt! sa jag och sen har han inte nämnt det mer. 
Jag åtekommer till mina föräldrars reaktion, eftersom jag inte ännu tagit mod till mig och sagt nåt. Jag hade ju hoppats att de skulle upptäcka henne själva och helst hinna avreagera sig innan de talade med mig.

Min syster Lena har fått TVAR, ni vet den där sjukan som orienterarna fick. Hon har ju så himla dåligt immunförsvar eftersom hon tar cellgifter för sin svåra reumatism, och har varit jättedålig länge. Men nu har läkaren alltså konstaterat TVAR. Hoppas hon får bra medicin så att hon blir pigg igen.

Flickorna som rider här har haft en riktigt formsvacka och knappt visat sig här. Jag blir superbesviken när jag är tvungen att ringa och tvinga hit dem. Ellen och Olina skulle hit på Pulsslag (de får idrotta (rida) på skoltid) idag. De kom strax före halv tre och for igen med trebussen. Vattnet till hagarna som de lovat att  fixa åt mig "glömde" de bort. Extra besvärligt eftersom jag stukat handleden.Helger och lediga dagar sover de samtliga bort hellre än komma hit och rida och hjälpa till. Nu börjar jag lessna rejält på det här! Många av gårdens invånare är ju införskaffade enbart för deras skull och det har hitills bara gett mig extra arbete och utgifter. Fyra timmar på en helg uppväger inte att hästarna fått stå i två veckor utan vare sig ryktning eller ridning. Skärpning!

Asrtrid är småkrasslig och hes, så vi blir antagligen hemma i morgon. Hon sitter just nu i vår säng och äter glass. Hon som brukar sova som en stock så här dags.