mahoglunds

Fredagen den 24 december (natt)

Jaha då var vi där igen då! Julaftonen är här och man har samma jävla ångest som i fjol över allt som man borde gjort och av nån underlig anledning var helt övertygad om att man skulle hinna göra. Att man inte lär sig! Men nej då, man tror sig hinna pynta kåken som i Ett päron till farsa och ge sig ut i skogen för att hitta en Disneygran av finaste sorten. I verkligheten satt jag hysteriskt och svor första advent och "mekade till" lamporna från en ljusslinga så de skulle passa en annan och lyckades få ihop till EN fungerande slinga. Granen inköpte jag med kraftiga magplågor och kväljningar, som en stelfrusen barrboll på parkeringen till en däckfirma i Sundsvall två dagar för julaftonen och den visade sig vara så jävla grov i stammen att den måste trimmas med motorsåg på LÄNGDEN för att gå in i julgransfoten. Dessutom har vi använt en meter najtråd till att tvinga ihop grenarna för att täcka det gigantiska hålet mitt på stammen. Allt detta till det facila priset av 450 riksdaler!
Knäck har jag inte ens gjort, men ischoklad har jag och Astrid lyckats få till i alla fall. Pepparkakshusbyggandet som skulle bli ett sånt underbart kvällsmys slutade med att vi lyckats knäcka alla fyra hussidor och skorstensbitar på minst ett ställe. Att min äldsta dotter inte svär mer har jag svårt att förstå, för jag vet med mig att jag de senaste dagarna talat mest i termer som " men kom nu då för helvete så vi kan göra det här jävla pepparkakshuset!" eller " ska vi klä den här jävla granen eller?". Och man tror ju liksom att man måste göra de här sakerna för barnens skull, men va fan de skiter väl i traditioner. Det är ju vi vuxna som sitter på julafton klockan tre och skriker att de ska se Kalle Anka. Astrid gjorde klart för mig idag att hon skulle minsann inte se nån Robin Hood eller Tjuren Ferdinand. Hon ska se Playhouse Disney! Men om det så blir det sista jag gör så ska jag se Kalle!
Robert slipper inte heller undan mitt julhumör. Igår försökte han minsann smita upp och lägga sig vid tolvsnåret, men jag tvingade tillbaka honom till vardagsrummet. "Var fan ska du?!Nu ska vi faktiskt mysa för i morgon har vi så mycket att göra!" Naturligtvis slutade det med att vi somnade i soffan båda två.

Idag lyckades jag dessutom med konststycket att slå mig halvt medvetslös. I ett tillstånd av vansinnig julstress och mitt normal heta temperament sprintade jag ut till förrådet i långkalsonger och lågskor med famnen full av prylar som skulle gömmas undan inför julen. Jag lirkade upp förrådsdörren med armbågen och hann bara sticka in huvudet så fick jag en stor jävla "träkonstruktion" mitt i pannan! Jag bokstavligen dråsade ihop på knä och tappade grejerna i en stor hög och storgrinade av smärta. Har Robert varit i närheten då har han fått en minst sagt lika kraftig smäll av min knytnäve i skallen! Naturligtvis var det han som gillrat en dödsfälla av nåt sorts vindskivebygge till trappen. Han kan tacka sin lyckliga stjärna för att jag han rasa av mig genom att sparka kassarna och grejerna jag burit inöver förrådet och kyla min stackars panna med kallsnö. Dock fick jag inte fram så mycket som en blodsdroppe till bevis för mitt svåra trauma. Och i min familj ska det till en fraktur eller åtminstone rejäl blodspillan för att få medömkan.

Vi även hade den stora glädjen att i början på veckan få turas om att bebo toan långa härliga stunder under höga lovsånger! Till och med lilla Elsa fick magsjuka. Usch, jag har hellre magsjuka två gånger bara småttingarna slipper. Men att ha så mycket stalljobb som jag har i kombination med magsjuka är inget jag rekommenderar. FY FAN, vad jag var dålig i stallet häromkvällen! Jag stod på knä och utförde det mesta av arbetet! Åsnorna är ju så frusna så de springer raka spåret in, men shettishelvetet smög väl förbi stallet i mörkret och ner till lägdan bredvid storhästarna och ställde sig. Jag övervägde både en och två gånger att lämna honom, men jag släpade såklart min stackars kropp dit ner och just när jag var nära nog att röra honom stack han iväg med en brakskit och sprang glatt ända till stalldörren. Det är TUR att det inte funkar att önska livet ur nån! Tro mig, jag har försökt!

Gårdskatten Julius fick tyvärr sluta sina dagar igår. Han har sett gammal och sliten ut ett tag, men så igår orkade han knappt gå, så Robert tog med sig honom ut till skogen. Jag som älskar djur och spenderar så många timmar med dem hela tiden är så otroligt glad att jag har en sambo som inte är lika blödig som jag!

Har fått en del fina julklappar idag redan, men jag får inte avslöja vad eftersom fler ska få likadana. Nu önskar jag mig lite lite mildare väder framöver och en FORTSATT trevlig jul!

GOD JUL på er!