Julen närmar sig
Tänk att det redan är första advent på söndag! Ofattbart! Tycker det var alldeles nyss som jag släppte hästarna på bete.
Mork har flyttat från åsnehagen till hästhagen. Jag har varit lite rädd för att han skulle hamna i slagsmål med Stellmagg, eftersom han kan vara lite tuff mot andra valacker. Men när Mork för tredje dagen i rad rymde till nedre hagen och stod utanför och ville in, tänkte jag att det fick bära eller brista och släppte in honom. Och till min stora förvåning gick det alldeles utmärkt. Stellmagg satte honom på plats några gånger, men sen var det bra. Ganska skönt att ha alla hästarn i samma hage. Eller riktigt alla är det ju inte. Hubbe går fortfarande med åsnorna, eftersom Stellmagg INTE accepterar honom. Fast Hubbe går väl egentligen inte särskilt mycket med åsnorna, han är mer utanför hagen än i!
Jag har snickrat och grejat i övre stallet och förberett mig för riktigt kalla dagar, så att alla åsnorna plus getterna, Lakrits, Ulla, stora kaninen och marsvinshanarna ryms där. Jack och Daisy är ute på nätterna nu, men blir det ner mot -20 får de komma in. Eftersom det är ont om plats har jag varit tvungen att snickra dörrar och flyttbara väggar, så att djuren på dagtid får gott om plats , men så jag kan dela boxarna av de nätter alla ska vara inne. Kaninhonan och masrvinshonorna har flyttat in till Sven-Ragnar i friggeboden. Sven-Ragnar har för övrigt varit riktigt odygdig och häromdagen hade han gnagt sönder en madrass, vält fotöljen, rivit ut en påse med bomull och sabbat en förpackning med ögonsköljning. Vet inte om han känner sig lite ensam och uttråkad kanske.
Olina och jag gav oss ut på en liten slädtur med Stellmagg förra helgen, men det gick inget vidare. Nere på lägden tappade vi ena skakeln! Tack och lov fick jag stopp på Stellan direkt! Vi fick rida på honom hem och hämta traktorn för att dra hem släden. Skaklarna är av den modellen, där de inte sitter ihop med varandra utan bara med en "krok" i släden och ena kroken hade böjt sig. Har ett par till som hör till den lilla kappsläden, men krokarna verkar lite rejälare då dem.
Jag har haft en annons på Blocket på sadlar och selar och jäklar vad jag har sålt grejer. Känns skönt att äntligen kommit till skott och fått iväg lite onödiga prylar! Sen är det ju skönt att ha fått in lite pengar också. Nu har vi "bara" 21 sadlar i selkammaren.
Funderar på att åka en sväng till stan i morgon och köpa lite julklappar, men det lär ju vara djävulskt med folk, eftersom det är löningshelg. Får väl se om jag lyckas övertala sambon!
Leutens Dior
Har precis bölat mig igenom en artikel i Hästfocus om avlivning av hästar. Den fick mig att tänka på en häst jag jobbade med i ett travstall när jag var yngre. Det var ett stort mörkt varmblod, som hette Leutens Dior. När jag började jobba skulle han sättas igång efter en utläkt benskada och han blev en av de hästar jag skulle sköta och träna. Leutens gillade verkligen inte män och visade det väldigt tydligt med bakslickade öron och tydliga hot mot allt mansfolk. Men han och jag kom otroligt bra överens och han var alltid jättesnäll mot mig och även andra tjejer. Jag red ofta "mina" hästar i skogen och Leutens var den som man märkte mest på att han gillade det. Han fullkomligt flög fram över stock och sten och jag fick alltid hålla igen honom eftersom det tagvis gick för fort. Men när jag skulle arbeta honom framför vagn blev han som en helt annan häst och hade inget driv överhuvudtaget. Han ville verkligen inte vara travhäst och det syntes så väl! Det här ledde ju såklart till att han blev oönskad och om han inte kunde säljas skulle han avlivas. Jag blev erbjuden att få honom, men jag hade ju precis slutat gymnasiet och hade två hästar sen förut, så jag hade helt enkelt inte råd.
Så en dag till min stora glädje fick jag veta att en ung tjej skulle komma och titta på honom, eftersom hon nyligen mist sin häst. Jag borstade honom blank och sken som sola i Karlstad när jag gick hem den kvällen, övertygad om att han skulle få ett nytt hem. Dagen därpå fick jag veta att min guldklimp visat sig vara "alldeles för stor" enligt flickan och pappan drog förstås åt sig öronen, när Leutens inte var snäll mot honom. Jag blev helt förkrossad, eftersom jag insåg att det här var dödsdomen.
Det här var på den tiden det fanns slakteri i Torpshammar och det bestämdes att de skulle komma och hämta honom. Jag gick till jobbet den dagen med ett tungt sinne och storgrät, när jag ryktade honom för sista gången.Jag tog på honom en grimma, så att de lätt skulle kunna ta honom och lämnade honom inne i sin box. Jag visste vilken tid bilen skulle komma, så jag körde ut med Stellmagg, som var en av hästarna på gården jag arbetade med. Jag var borta jättelänge för att vara säker på att det skulle vara klart när jag kom hem. Men till min stora bestörtning ser jag bilen stå på stallbacken, när jag kom tillbaka och gubbarna satt vid stallet och rökte.
- Vi får inte tag i honom, han vänder baken till och tänker sparkas, men de säger att du kan handskas med honom.
Om de så hade stuckit mig i bröstet med en kniv hade det inte kunnat göra mer ont. Jag hade ju till och med tagit på honom grimma för att de lätt skulle kunna ta honom! Nu blev jag alltså tvungen att ta ut honom åt dem! Jag kommer ALDRIG att glömma ögonblicket när jag öppnade boxdörren och Leutens kommer direkt fram till mig och luktar på min utsträckta hand. Jag önskade att han hade sparkat och huggit åt mig så jag hade kunnat springa därifrån!
- Men oj, vad han var snäll med dig, sa en av gubbarna. Du får leda på honom också.
Om jag var upprörd tidigare så var det inget mot för hur jag kände mig då. Jag blev alltså tvungen att leda på honom på transporten som skulle köra honom till döden för att han tyckte om mig! Han följde mig såklart hur snällt som helst.
När de stängde luckan och for brast det såklart och jag grät så jag hulkade och sprang med tårarna sprutande till stallet. Resten av dagen mockade jag och grät, jag kärrade spån och grät, jag körde hästar och grät, jag bar hö och grät och jag grät tills jag höll på att bli tokig. Gubbarna på gården höll sig undan mig hela dagen fast jag tror aldrig de kan fatta hur jag led. De här gubbarna av det gamla gardet såg inte på djuren med samma ögon som jag. Travhästar skulle ju såklart tjäna pengar och jag vet ju egentligen att ett travstall inte kan samla på sig oönskade djur som jag senare i livet har gjort. Men ändå! Och jag led ju oerhört och kände mig skyldig eftersom jag hade fått ta honom om jag hade kunnat. I bland undrar jag om inte den här händelsen till viss del har gjort mig till "den galna damen med alla djuren". Leutens skulle ha blivit en bra ridhäst hos någon tjej om han hade fått chansen. Jag glömmer honom i alla fall inte!
Ellens reportage
Torsdagen den 11 november
Ellen har gjort ett reportage om mig till en uppgift i skolan. Resultatet blev det här:
”Jag är ju snäll.. Men det är korna å!”
Emma Höglund är en kvinna med många bollar i luften. Samtidigt som hon har två små barn att ta hand om, så har hon också en hel del djur. Emma var tre år gammal när hon fick sin första egna häst. Det var en Shetlandsponny som hette Kompis, men den var allt annat än snäll. På den vägen har det fortsatt, och nu har Emma fem hästar, fyra åsnor och en mula.
- Att skaffa åsna kom väl som en naturlig fortsättning på mitt hästeri, jag tycker ju om djur. Jag tyckte ju att åsnor verkade lite speciella, men ändå lite som hästar.
Emma skaffade sin första åsna våren 2005. Då såg hon en annons på blocket och ringde. Det var inte den första åsnan som hon ringde på. Innan det hade hon blivit nekad att köpa åsnor, eftersom att hon inte hade någon sedan tidigare. Alla åsnor ska ha sällskap, och det passade ju bra med den åsnan som hon köpte, eftersom att den var dräktig. Efter det har antalet djur eskalerat, och hon är nu uppe i totalt 27 djur på gården, med alla marsvin, kaniner, får, getter och andra djur som finns. Att Emma har mycket djur beror nog på att hon växte upp med djur. Från att den dagen hon föddes så har hon haft alla möjliga djur.
- Jag tycker att det är mysigt att hålla på med djur. Sedan blir man ju glad av att hålla på, mocka lite skit och så. Man mår bra av djur helt enkelt!
Att få Emma att nämna några bra egenskaper med sig själv, var lättare sagt än gjort. Emma uppfattas som en genomsnäll person, hon är glad, självsäker och har ett sätt som gör att man mår bra i hennes närhet. När jag träffade Emma så var det på hennes hemmaplan, det var på stallbacken som Emma väntade när jag kom dit. Hon satt på en stor blå fodertunna och viftade på fötterna, man kände sig aldrig oinbjuden när man var hos henne. Hon beskriver sig själv som generös, och att hon tycker om att ställa upp för andra.
- Jag är ju snäll.. Men det är korna å! Jag är väldigt självständig, jag tycker om saker som att lära mig att köra traktor själv, skrattar Emma.
När jag frågade Emma om hon hade någon förbild, så skakade hon på huvudet. Hon har ingen förebild, hon försöker att vara en själv! Förutom Emmas egna barn, Astrid, 3 år och Elsa, 6 månader, så har Emma tre extrabarn. Tre stycken stalltjejer som så gott som har vuxit upp i hennes stall. Två utav dem har ridit hos Emma i nästan sju år, och den tredje har ridit där i ungefär tre år. Emma har alltså varit förälder i nästan sju år redan, och hon verkar göra ett väldigt bra jobb.
I framtiden hoppas Emma på att kunna starta sitt eget företag och leva på sina djur, och Emma verkar vara en sådan person som genomför det hon bestämmer sig för.
Namn: Emma Höglund
Ålder: 35 år
Familj: Sambo & 2 barn
Bor: Tirsta, Fränsta
Intressen: Djur i största allmänhet
Jobb: Kokerska på storkök, men ska satsar på att bli egen företagare.
Ellen Hägg
