Längst upp i himlen

Tisdagen den 13 september

Astrids bästis på dagis, Ebbott, har haft en hund som dött och hon har berättat för mig om hur han sagt att den nu finns längst upp på himlen ovan molnen. Jag har haft så svårt att tala med henne om var våra hundar finns men ikväll så pratade vi om hur hon saknade "Hunden Elsa". Jag sa att hon och Mimmi finns där uppe i himlen med Ebbotts hund och att de kanske också är bästisar och leker med varandra. "Ja", sa hon, " och mormor och morfars katt. Ebbotts hund har ett moln, Elsa och Mimmi har ett moln och Julius har ett moln". " Ja, så är det", sa jag. " Men snälla Emma, kan vi inte ta hål på molnen, så att de kan komma tillbaka till oss. Då saknar vi de inte längre!" Det var så sorglig så jag kunde inte låta bli att lipa en skvätt! Lipar nu också faktiskt. Det var så fint, men samtidigt väldigt ledsamt! Man skulle behöva tänka lite mer som ett barn ibland. Ska framkalla bilden av de tre hundarna som leker med Julius uppe bland molnen när jag lägger mig. Det låter fint!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0