Träningsläger

Måndagen den 25 maj

Jag har sen många år tillbaka skämtat om att att jag sliter så hårt hemma att det är vilsamt att vara på jobbet. Egentligen var det en fd arbetskamrat  i Fränsta som började skämta om det och jag hängde på. Det stämde bra på min livsstil och säkert många andras också. Hittills har ingen tyckt illa vara, men nu tycks det som att jag trampat på en del tår med mitt inlägg den 10 maj. Jag som tyckte det var ett solklart skämt om jobb vs hemmaslit insåg idag att det var allt annat än populärt. Det tragiska är ju dessutom att de som tagit illa vid sig inte ens har med sammanhanget att göra. Antar att det har en del att göra med hur lätt man tar åt sig.

Träning i Skule var väldigt roligt, fartfyllt och lärorikt. Har lärt mig en massa och fått chans att umgås med likasinnade (dåligt med körintresserade på hemmaplan!) Elin och jag lastade det mesta på fredagkväll och åkte hemifrån vid kvart i åtta på lördagsmorgonen. Jag skulle ju inte köra förrän efter lunch så vi behövde ju inte fara så okristligt tidigt som jag befarat. När vi nådde Höga Kustenbron drabbades jag av en smärre panikångestattack! Jag tyckte det var fruktansvärt att sitta så pass högt som man gör i lastbilen och dessutom köra i högerfilen för att släppa förbi de som körde betydligt fortare än jag. På söndagen, när vi på vår resa hemåt åter skulle över bron, tog jag nästan till lipen när jag såg skylten som varnade för frisk sidvind! Denna gång körde jag i vänster fil och de som ville förbi fick helt enkelt passera på fel sida! Det värsta är ju att jag måste åka över om två veckor igen, för att ta mig till tävlingen i Nordvik! Fasar redan!
Själva träningen inledde jag med att köra båda hästarna ett pass var inomhus på eftermiddagen och på kvällen var det dags att testa att ta sig igenom ett maratonhinder utomhus. Det var oerhört förvirrande först. Jag körde fel väg hur många gånger som helst med Stellan. Stackars tålmodiga tränare! Körde Hubbe sist och då var jag lite varmare i kläderna och tordes dra på lite mer. Hubbe verkade gilla läget och galopperade allt vad han förmådde. Härliga Hubbe! Det var jätteintressant att titta på andra ekipage också. Tyvärr var det ett ekipage som välte, men turligt nog gick det bra. Fick möjlighet att titta på en massa olika fina vagnar och selar också.





Jag var den som somnade först av alla på kvällen. Det är så slitsamt att vara tvungen att köra bil så länge och sedan köra 4 pass, men det var värt det.

På söndagen körde jag mitt första pass med Stellan redan klockan 8, så vi var igång tidigt. Tyvärr så har Stellan svårt att dricka vatten då han är borta och nu hade han inte druckit en endaste deciliter under natten. Enda vätskan han fått i sig var det jag blötlagt hans krafftfoder med på kvällen. Efter morgonpasset fick jag betforvatten av en annan kursdeltagare, som jag spädde ut och blandade lite gräs och äppelbitar i, men det var ju ingenting mot för vad han borde fått i sig. Han gick i alla fall jättefint och det var så många som tyckte han var superfin. Hubbe, som inte störs av att bo borta, var lite trött i benen efter det explosiva passet i maratonhindret på lördagkvällen, men han kämpade på bra.  Jag avslutade dagen med att köra det dressyrprogram som jag ska tävla i Nordvik. Jag fick beröm för mina raka uppvändningar och nogranna vägar och båda två backade riktigt bra. Hubbe har varit mycket motvillig till det, men det hjälpte Nora mig med.

Vi åkte hemöver strax efter klockan tre och hemfärden skulle visa sig bli betydligt mer dramatisk än vi kunnat föreställa oss. Stellan började bli orolig strax ovanför Härnösand och sparkade i väggen. Han har ALDRIG krånglat så förut, så jag blev lite fundersam, men vi var ju tvugna att fortsätta köra. Det är ju monitor i lastbilen, men det var väldigt dålig bild, så jag såg inte så bra. När jag svängde ut på E14 från timmervägen blev han riktigt vild där bak och vi kunde se att han fått av grimskaftet så jag stannade i Töva och vi tittade in till dem. Mycket riktigt så hade han fått av grimskaftet och lyckats flytta mellanväggen, så stackars Hubbe stog inkämd i en lite trekant. Jag band fast honom igen och fast jag anade att han skulle bli vild igen var jag ju tvungen att fortsätta köra för att komma hem. Vi hann dock inte mer än få upp farten igen, så såg vi hur han stegrade och försökte hoppa över bommen. Jag svängde in till vägkanten illa kvickt och vi rusade ut. Mellanväggen hade flyttats igen och han hängde med ena benet över bommen och hade den trasiga grimman som en snara kring halsen. Jag hoppade upp i hönätet och lyckades med stor möda få av grimman, men kunde inte få ner hans ben. Elin klättrade upp bredvid mig och tillsammans fick vi till slut ner benet. Jag ansträngde mig så djävulskt att jag knappt kunde röra mig först och var nära att gråta av kombinerad lättnad och chock. Tack gode Gudrun att det gick bra! Elin stod framför höseglet och klappade honom hela vägen hem och då stod han faktiskt helt still. Jag undrar om han mådde dåligt av att ha druckit så lite att han fick panik. Väl hemma gick han direkt och drack ur vattenbaljan. Han verkar ha klarat sig helt oskadd i alla fall. Vi kom hem vid sextiden, så jag hann gosa lite med Astrid. Jag hade ju inte sett henne sedan fredageftermiddag. Det är alltid så skönt att få komma hem.

Nej, nu är klockan alldeles för mycket! Dags att krypa till sängs och titta på TV tills jag somnar.

Kommentarer
Postat av: AnnaPanna

Ja, tänk att folk orkar bry sig om såna saker... De har säkert för LITE att göra istället, stackringarna.

2009-05-26 @ 08:28:09
URL: http://stenbergsanna.blogspot.com
Postat av: Maria J

Vilken händelserik träning tur att det gick bra med Stellan på vägen hem.



2009-05-26 @ 08:40:24
URL: http://miamariaj.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0