mahoglunds

Onsdagen den 5 mars

I går kväll blev min brors hund Asta, ihjälkörd och dödad på vägen utanför deras hus. Asta var ju den av valparna efter min hund Mimmi, som kunde gå lös bäst och som lyssnade om man ropade tillbaka henne. Men det behövs ju bara att de smiter ut på vägen en enda gång om olyckan är framme. Jag är hemskt förtvivlad och har suttit i soffan hela natten och storgrinat. Om det gick att genomföra skulle jag byta mina hundars liv mot hennes, eftersom jag, trots att jag älskar dem, känner att Asta betyder mer för honom. Jag har ställt upp med henne på utställning och hon blev bla bästa Jack Russell och gick alltid så fint i koppel trots att hon aldrig tränat på det. Våra hundar ryker ihop emellanåt och häromdagen slogs Elsa och Asta så våldsamt nere hos min mamma och pappa att de har blodstänk på tapeterna som nog aldrig går bort. Nog hade jag trott att Mimmi som blir 13 år nu i maj skulle dö före någon av hennes valpar, men så blev nu inte. Nej fy, egentligen skulle man inte ha djur överhuvudtaget! Jag far så fruktansvärt illa när jag mister dem.

Usch, nu känner jag att det räcker med jobbigheter för flera år framåt. Men är det inte ofta så att mycket hemskheter sammanfaller med varandra.