Äntligen! Välkommen bebis!
Måndagen den 19 april
Så var vi då äntligen fyra i familjen! Lördagen den 17 april klockan 21.21 kom vår lilla bebis till världen. Hon var 51 cm lång och vägde 3455 g och har mörk kalufs. Namnet har vi inte alldeles bestämt, men jag tror jag vet vad jag ska välja.
Värkarna började redan på lördagsmorgonen, när jag var i Stöde med tjejerna. De tränade hoppning för Andrea och jag roade mig med att leka apport med hennes hund. Det gjorde tydligen susen att slänga pinne åt hunden sisådär 100 gånger! På vägen hem sa jag åt tjejerna att jag nog äntligen skulle få åka iväg och så blev det. Strax före klockan två kom vi in på sjukhuset och då hade vi varit till Ljungaverk och lämnat Astrid hos Ulla först.
Jag är jävligt glad att jag var lyckligt ovetande om hur förlossningen skulle bli! Jag har varit så smått kaxig och inbillat mig att jag är så smärttålig att det inte skulle bli så våldsamt. Lurad! Kejsarsnitt är inte så jävla dumt om man bortser ifrån att det tar längre tid innan man får anstränga sig tex rida.
Jag såg ju framför mig hur jag skulle sitta i badkaret på rummet och ta det lugnt. Tjena! Det dröjde inte länge innan jag stod på knä i karet och grät av smärta. Lustgasen (som jag först inte ville ha för att jag tyckte att det var otäckt att bli så yr) vande jag mig vid i ett nafs. Läkaren som skulle ge mig epiduralen, som jag skrek efter, dröjde över trekvart och innan den väl verkade inhalerade jag så mycket att jag "somnade" i nåt slags rus och Robert fick bända loss munstycket ur mina händer. Just den biten innan jag fick epiduralen och den fick effekt var djävulsk! Sen gick väl resten LITE mer smärtfritt. Heder och stor ära till er alla om fött barn utan ryggmärgsbedövning! Ta åt dig Anna!
Jag hade ju hört talas om att ridtjejer och elitidrottare kan bli för vältränade för sitt eget bästa i de nedre regionerna, men jag trodde att det bara var nån slags skröna. Nu vet jag att det är alldeles sant! Barnmorskan sa direkt vid utdrivningskedet att jag var alldeles för muskulös, så hon skulle vara tvungen att klippa upp. Så jävla roligt! Första gången jag hört att det finns nackdelar med att vara bra tränad. Jag ropade åt barnmorskan mellan krystvärkarna "hur fan gör stripporna som är så tränade att de kan skjuta pingisbollar ur underlivet då?!". Hon skrattade högt och sa att dem hade hon då aldrig hört talas om ens, men desto fler hästjejer.
Jag hade ju inte heller tänkt att skrika och svära under förlossningen, men den planen gick helt om intet. Barnmorskorna lärde sig säkert ett par nya svordomar innan jag åkallade såväl Gud som Satan och avslutade med att ropa på mamma. Men vilket lyckorus som infann sig när hon väl kom ut och lades på min mage! Jag har kunnat kliva upp och dansat! Nåja, nästan i alla fall! Idag har jag ont såväl i underliv, rygg (sticket efter epiduralen), bicepsen och till och med näsryggen efter lustgasmasken! Det är lite synd om Robert också, eftersom han har fått nackspärr, stackarn! Ojojoj, så synd det är om karlarna!
Nu ska man ju ut ifrån förlossningen redan efter sex timmar, men vi fick ligga kvar ett par timmar till eftersom det var mitt i natten, och efter undersökningen och frukost for vi hem. Vi kom hem strax före tio och tanken var ju att jag skulle uppdatera min blogg redan i går, men jag var så jävla trött så jag orkade inte. Sen har jag ju fortfarande en del problem med att sitta framför datorn.
Astrid gillar i alla fall sin lillasyster eller bebissyster som hon säger och skäller på mig att jag ska ta upp henne om hon gnäller det minsta. Hittills har den lilla i alla fall sovit och ätit kanonbra och sov 5 timmar i sträck redan första natten hemma. I morgon förmiddag ska vi tillbaka till Sundsvall på återbesök.
Så här ser underverket ut! Vem är hon lik?
Så var vi då äntligen fyra i familjen! Lördagen den 17 april klockan 21.21 kom vår lilla bebis till världen. Hon var 51 cm lång och vägde 3455 g och har mörk kalufs. Namnet har vi inte alldeles bestämt, men jag tror jag vet vad jag ska välja.
Värkarna började redan på lördagsmorgonen, när jag var i Stöde med tjejerna. De tränade hoppning för Andrea och jag roade mig med att leka apport med hennes hund. Det gjorde tydligen susen att slänga pinne åt hunden sisådär 100 gånger! På vägen hem sa jag åt tjejerna att jag nog äntligen skulle få åka iväg och så blev det. Strax före klockan två kom vi in på sjukhuset och då hade vi varit till Ljungaverk och lämnat Astrid hos Ulla först.
Jag är jävligt glad att jag var lyckligt ovetande om hur förlossningen skulle bli! Jag har varit så smått kaxig och inbillat mig att jag är så smärttålig att det inte skulle bli så våldsamt. Lurad! Kejsarsnitt är inte så jävla dumt om man bortser ifrån att det tar längre tid innan man får anstränga sig tex rida.
Jag såg ju framför mig hur jag skulle sitta i badkaret på rummet och ta det lugnt. Tjena! Det dröjde inte länge innan jag stod på knä i karet och grät av smärta. Lustgasen (som jag först inte ville ha för att jag tyckte att det var otäckt att bli så yr) vande jag mig vid i ett nafs. Läkaren som skulle ge mig epiduralen, som jag skrek efter, dröjde över trekvart och innan den väl verkade inhalerade jag så mycket att jag "somnade" i nåt slags rus och Robert fick bända loss munstycket ur mina händer. Just den biten innan jag fick epiduralen och den fick effekt var djävulsk! Sen gick väl resten LITE mer smärtfritt. Heder och stor ära till er alla om fött barn utan ryggmärgsbedövning! Ta åt dig Anna!
Jag hade ju hört talas om att ridtjejer och elitidrottare kan bli för vältränade för sitt eget bästa i de nedre regionerna, men jag trodde att det bara var nån slags skröna. Nu vet jag att det är alldeles sant! Barnmorskan sa direkt vid utdrivningskedet att jag var alldeles för muskulös, så hon skulle vara tvungen att klippa upp. Så jävla roligt! Första gången jag hört att det finns nackdelar med att vara bra tränad. Jag ropade åt barnmorskan mellan krystvärkarna "hur fan gör stripporna som är så tränade att de kan skjuta pingisbollar ur underlivet då?!". Hon skrattade högt och sa att dem hade hon då aldrig hört talas om ens, men desto fler hästjejer.
Jag hade ju inte heller tänkt att skrika och svära under förlossningen, men den planen gick helt om intet. Barnmorskorna lärde sig säkert ett par nya svordomar innan jag åkallade såväl Gud som Satan och avslutade med att ropa på mamma. Men vilket lyckorus som infann sig när hon väl kom ut och lades på min mage! Jag har kunnat kliva upp och dansat! Nåja, nästan i alla fall! Idag har jag ont såväl i underliv, rygg (sticket efter epiduralen), bicepsen och till och med näsryggen efter lustgasmasken! Det är lite synd om Robert också, eftersom han har fått nackspärr, stackarn! Ojojoj, så synd det är om karlarna!
Nu ska man ju ut ifrån förlossningen redan efter sex timmar, men vi fick ligga kvar ett par timmar till eftersom det var mitt i natten, och efter undersökningen och frukost for vi hem. Vi kom hem strax före tio och tanken var ju att jag skulle uppdatera min blogg redan i går, men jag var så jävla trött så jag orkade inte. Sen har jag ju fortfarande en del problem med att sitta framför datorn.
Astrid gillar i alla fall sin lillasyster eller bebissyster som hon säger och skäller på mig att jag ska ta upp henne om hon gnäller det minsta. Hittills har den lilla i alla fall sovit och ätit kanonbra och sov 5 timmar i sträck redan första natten hemma. I morgon förmiddag ska vi tillbaka till Sundsvall på återbesök.
Så här ser underverket ut! Vem är hon lik?
Trackback
